Oftast.
Ibland, vid enstaka tillfällen tappar jag tålamodet. Oftast märks det inte utåt medan jag inne i huvudet drar en ramsa. Jag tänkte dela med mig av vad som fått min bägare att rinna över senaste veckan:
Knarrande golv (tyst tyst försöker man smyga ut från en halvsovande bebis i sovrummet, lycka till med det golvet)
Nässpray (när jag väl fått in det i lillens näsa mitt i mörka natten sprutar inte fanskapet!)
Folk som kör för fort (idioter! Tänk om det springer ut ett barn på gatan!)
Folk son kör för långsamt ( jag har faktiskt en hungrig, ledsen, nerkissad bebis där bak-gasa!)
Folk som glor (har du aldrig sett ett skrikande barn innan???)
Folk som inte glor ( hallå det här är ingen vanlig bebis. Det är den sötaste varelsen du kan tänka dig!)
Ja, det var nog det. Amningshormoner månntro?
Åh vad härligt att höra att andra blir irriterade över liknande saker som jag. :) Det jobbiga för min del är att när min pojke skriker på allmän plats, säg köpcentrum ja då syns det i hela gallerian för hans mamma rodnar så förbannat!! :@ Fast egentligen tycker jag inte det är pinsamt men jag funkar så. Ser du en tomat med en skrikande bebis någon gång kan du anta att det är jag. :)
SvaraRaderaJag vet jag avskyr det med! Man borde ju inte bry sig, alla barn skriker ju (väl??) men det är skitjobbigt:)
Radera